petterandersson

Okej, nu var det länge sedan jag skrev här på bloggen med stort B. Idag tänkte jag ta upp problemet med de kvadratiska konserthusen. Rätta mig om jag har fel, men är inte konserthus en plats för kultur, fantasi och underhållning? Är det inte en plats som ska egga kreativiteten i människan och på så sätt skapa ett forum för nytänkande? Det tycker i alla fall jag. Varför i helvete ska man då göra dessa byggnader till i princip kvadratiska lådor utan några som helst kreativa inslag? Och vem är det som säger att: Hm, har ni sett den här kvadratsika lådan, den är ju perfekt, vi tar och bygger den.

Konserthusen i fråga är två av dem nyaste. Det i Uppsala(Barsebäck 2) och det i Jönköping som av någon anledning kallas för Spiran. Det ser för fan inte ut som en spira! En spira är ett spetsigt föremål, inte ett platt. Herregud, oh my god! Hur som helst ser dessa i princip likadana ut. De har liknande form, samma slags vertikala panelsystem och de är båda precis lika fantasilösa. En låda är inte roligt!

Jag blir lite ledsen eftersom det finns så mycket man kan göra med dessa byggnader för att göra någonting roligt av det. Möjligheterna är enorma. Gör ett välvt tak. Gör den taggig, rund eller avlång. Gör den inte fyrkantig så att den ser ut som en industribyggnad.

Människor som tycker att "det här är ju ganska coolt" har fel. Kasta en stol på dem och förklara hur fel personen har. Be honom också förklara vad som är "coolt". Om personen inte har ett svar så vet han ingenting och har därför ingen talan. Om en bra förklaring letar sig fram fåm man gärna skriva den här på kommentarerna. It´s on!

Ingen spira. Världens sämsta namn
Uppsala konsert och kongress aka Barsebäck 2

Jag och Anton satt och diskuterade hur mysiga husen runt omkring landsbyggden i Småland är, (Ja, sånt är skitintressant) då det slog oss att det troligtvis är precis så som Ernst Kirchsteiger skulle vilja bo. För att sätta ord på landskapet skulle han säga: Som en grön, varm filt en tidig morgondag omfamnar det mig... ungefär.

Detta födde i sin tur Kirchteigerskalan. Det är helt enkelt en skala som förklarar vad normala människor anser vara speciellt mysiga och trevliga byggnader att bo i. Skalan består av fem nivåer som jag kommer förklara senare.

Det finns ett antal krav för att komma högt upp i skalan:

• Det ska vara en traditionellt vacker och naturlig utsikt, som t.ex en sjö, en grön hage, ett berg.

• Platsen ska ha något orginellt inslag som t.ex en stor altan, ett uthus, ett torn, ett lusthus.

• Det ska finnas "mysiga områden" som t.ex en uteplats, ett soldäck, ett skönt skuggområde osv.

• Det ska finns gott om naturmaterial, både utanför byggnaden och i byggnaden.

• Tysthet ska råda, enbart naturliga ljud får höras så att man kan komma i kontakt med sina tankar

De fem nivåerna:

Nivå 1: Uppfyller ett av kraven
Nivå 2: Uppfyller två av kraven
Nivå 3: Uppfyller tre av kraven
Nivå 4: Uppfyller fyra av kraven
Nivå 5: Uppfyller fem av kraven


Sådär ungefär får det bli. Nu kan ni säga när ni ser en byggnad som ni tycker är speciellt fin: Åh, det där är helt klart en fyra på Kirchsteigersklan. Enjoy!

Nyligen såg jag denna film helt skapad av David Lynch med allt vad det innebär. Den mannen tänker inte som normala människor och detta visar sig i hans filmer. Ofta tar dem upp drömmar, fantasifoster och andra suspekta ämnen.

Detta var vad jag visste innan mitt första möte med David Lynch och hans hjärna. Filmen har en väldigt fin röd tråd som är enkel att följa med på, men den röda tråden är på många platser nött och ibland går den helt av för att sedan sättas ihop igen. Detta gör det svårt att veta vad som händer i filmen och i slutet sitter man där och fattar ingenting. Man vet bara att man precis har sett ett fantastiskt verk.

Jag kan inte påminna mig om någon film som drog in mig så totalt i storyn som Mullholland drive gör. Det är inte en "vanlig" film med tydlig början, mellanspel och slut, utan dessa går in i varandra.

Nu har inte jag tid att skriva något mer. Måste iväg och jobba. Kolla in den här filmen nu. Om man inte gillar sådana här filmer och är kille, kan man åtminstone glädja sig åt att Naomi Watts och en annan snygg brud har en lesbisk scen. Om man är tjej får man se Miley Cyrus pappa i en rolig biroll, om man nu är "into that cowboy look".

Idag när jag handlade var det en liten kvinna som kom fram till mig och frågade om jag hade lite pengar så att hon kunde köpa mat. Till min förvåning märkte jag att jag blev irriterad, istället för att känna sympati för den lilla människan. Jag vet inte hur detta beteénde lockades fram, men jag snäste till åt henne och sa: Nej, jag betalar bara med kort. Efteråt skämdes jag litegrann, och tankarna som man inte hann tänka när man väl stod där vällde fram. Tänk om hon hade barn?, barnbarn?

Hur fan kan någon i Sverige tvingas tigga för att kunna köpa mat. Det är så jävla tragiskt. Kvinnan gick efter mig hela vägen hem. Vet inte varför. Troligtvis i hopp om att jag skulle vända mig om i någon form av barmhärtighet och ge henne pengarna hon behövde. Detta skedde dock aldrig, och nu är jag lite deppig över hela händelsen.

Jönköping är fint tidigt på morgonen när solen går upp för att belysa allt det fina som världen har att bjuda på. Just denna morgonen var lite extra speciellt eftersom jag fick se hela spektaklet genom ett skitigt bussfönster till tonerna av Titiyos och Kleerups "longing for lullabies".

Låten passade även för att förklara hur min kropp kände sig rent fysiskt, med tanke på att jag varit uppe i 21 timmar i sträck. Tack Ted för att du ringer klockan nio på morgonen:) Men, jag klagar inte. Jobbet är egentligen inte jobbigt, man blir snarare trött genom att inte göra någonting. Ungefär som när man sitter hemma en hel dag och bara tittar på repriser av Robot Wars.

Nu ska jag snart iväg igen för att ge alla som beställer något från DHL det som de vill ha. Paket, paket och åter paket. Kanske även ett par bildäck, eller en cykel, eller varför inte en heltäckningssmatta som väger 100 kilo, som man måste försöka få upp på en pall själv. Heltäckningmattor är fula. Lär er det... och tunga.

Måste man ha en idé med sin blogg? Jag tänkte helt sonika starat en för att se vad som händer. Kanske skriver jag skitintressanta grejer som människor bara måste få höra mer om, eller så skriver jag om oviktiga saker som inte en jävel bryr sig om. Antagligen lutar det åt det sistnämda, men jag ser också mig själv som en oföränderligt "normal" och ointressant människa, men detta är kanske inte något jag delar med omvärlden.

Troligtvis kommer bloggen bestå av mina reflektioner över saker jag ser, hör och känner. Resterande sinnen kommer också få vara med, men de är inte lika intressanta att dela med sig av. "Åh, vilken härlig lukt den där gröna växten utsöndrade" eller "Åh, vilken god parfait". Intresseväckande minst sagt.

Nej men vi kör ba! Se fram emot att läsa om banala saker. Se fram emot det!!!! NU!!!!!